In
                English
www.Egmond.se

Start Om mig Egmonds historia Mina Egmond Egmond-länkar Andra länkar



Roderich Paesold  P100



Roderich Paesold är en fioltillverkare av rang, i tyska Baiersdorf och har aldrig tillverkat några gitarrer.
Såhär hänger det ihop med Egmond:


Vega

Vega var en amerikansk banjo-tillverkare, som började sin verksamhet 1881. 1930 började man tillverka akustiska jazz-gitarrer och 1936 var även elgitarrer och förstärkare på tillverkningsprogrammet. 1970 blev Vega uppköpta av amerikanska C.F. Martin & Co.
I början av 70-talet beslutade ledningen för C.F. Martin & Co att utöka sortimentet med gitarrer i ett lägre prissegment. Därför sökte man tillverkare, eller samarbetspartners, i Europa. USA var under större delen av 60-talet, en mycket stor marknad för Egmond, då man skeppade en container med gitarrer varje vecka, till New York. Konkurrensen med billiga gitarrer från Korea, gjorde dock att den amerikanske importören valde att köpa sina gitarrer från Korea, istället för att köpa dem från Egmond. Försäljningen till USA upphörde och försatte Egmond i en besvärlig situation. Så, ett samarbete med C.F. Martin skulle kunna hjälpa Egmond i den uppkomna situationen. I samband med The British Music Fair 1972 träffade Egmond och C.F. Martin en överenskommelse, att Egmond skulle tillverka gitarrer, med varumärket Vega, efter C.F. Martins ritningar.

Vega

1972 började Egmond tillverka 6st modeller av s.k. Dreadnought-typ, baserade på C.F. Martins D-serie.
Dittills hade Egmond tillverkat enligt löpandeband-principen men nu var man tvungen att tillverka enligt C.F. Martins principer om handbyggda instrument. Egmond fick strikta riktlinjer att följa, för hur allt skulle göras. Egmond hade visserligen tillverkat kvalitetsgitarrer förrut men kropparna var då ofta tillverkade av Hopf, som man hade ett visst samarbete med.
C.F. Martin hade höga krav på materialkvalitet och vilka leveratörer som fick användas. Locket skulle vara av tysk gran. Botten och sarg skulle vara av mahogny från Afrika eller Sydamerika. Greppbräda och stall skulle vara av Ostindiskt rosenträ. Sadeln skulle vara av Micarta, stämskruvarna från tyska Kolb och strängarna skulle vara C.F. Martins. Vega-gitarrerna skulle vara av betydligt högre kvalitet än vad Egmond någonsin tidigare hade gjort, för att de skulle accepteras på den amerikanska marknaden.

Alla modeller gjordes med lock av solid tysk gran. V-244 hade laminerat rosenträ i sarg och botten. V-448, V-445, V-446 och V-845 hade ostindiskt rosenträ i sarg och botten, medan V-646 hade solid lönn i sarg och botten.
Vega-gitarrerna var ganska dyra, jämfört med priserna på Egmond-gitarrer. De kostade från
360:- till 565:-.

C.F. Martin & Co var nöjda med Vega-gitarrerna. De såg bra ut och ljudet var utmärkt. Men snart började kvalitetsproblemen att visa sig. Halsinfästningen var utförd med två träpluggar (dymlingar), som var slarvigt limmade, vilket gjorde att de flesta halsar lossnade från kroppen. Detta orsakade enorma problem, särskilt med de garantianspråk som följde. C.F. Martins förtroende för Egmonds förmåga minskade, vilket resulterade i att C.F. Martin bröt sammarbetet med Egmond 1979. Egmond hamnade i akut ekonomisk kris.


Alpha

När C.F. Martin & Co bröt samarbetet med Egmond, startade man om verksamheten i Boxtel
, under Tolchin Instuments ägande, strax norr om Best, där man istället började tillverka samma gitarrer under varumärket Alpha, med små detaljförändringar. Man utökade dessutom sortimentet med en handfull klassiska gitarrer.
Instrumenten var av god kvalitet, med lock av solid gran, sarg och botten av solid mahogny eller lönn, hals av mahogny, samt greppbräda och stall av rosenträ.
Alpha

A684
En Alpha A684 vid slutkontrollen, i Boxtel.

Alpha-gitarrerna var något billigare än Vega-gitarrerna. Den enklaste klassiska gitarren, A100, kostade
110:- och toppmodellen, A400, kostade 318:-. Den billigaste Dreadnought-gitarren, A860, kostade 282:- och den dyraste, A12-682 (12-strängad), kostade 360:-.




Alfesta

Som en enklare och billigare variant av Alpha, tillverkades gitarrer med varumärket Alfesta.



Roderich Paesold

Roderich Paesold är en fioltillverkare i Tyskland, som började med att göra stråkar och strängar 1919. 1968 gick grundaren, Roderich Paesold, i pension och sålde sitt företag till klarinettillverkaren Wenzel Schreiber & Söhne, i Nauheim. Företagen införlivades 1981 i den engelska blåsinstrumenttillverkaren Boosey & Hawkes. På 70- och 80-talet, fanns det en stor efterfrågan på gitarrer men Boosey & Hawkes hade ingen gitarrtillverkare inom koncernen och det enda företaget inom koncernen, som kunde förknippas med stränginstrument, var Roderich Paesold. Detta namn användes för den serie av 6st Western-gitarrer, av s.k. Dreadnought-typ, som byggdes av Egmond. Det var, i princip, samma modeller som först tillverkats under varumärket Vega och sedan varumärket Alpha, från Tolchin lnstruments Europe BV i Boxtel. Boosey & Hawkes sålde Roderich Paesold-gitarrer, främst genom sina brittiska och amerikanska återförsäljare. Roderich Paesold är, sedan december 2004, åter ett familjeföretag men har alltså aldrig tillverkat några gitarrer.

Roderich Paesold
Under varumärket Roderich Paesold, gjordes även gitarrer som inte var av s.k. Dreadnought-typ, som t.ex. min Roderich Paesold P100. Dess kropp har samma storlek och form som Egmond Malaga, Egmond Bonanza och Egmond Conga, vilket också motsvarar storlek "00-14 fret" från C.F. Martin & Co. Egmond Malaga har, som de flesta äldre Egmond-gitarrer, 12:e bandet i linje med kroppen, medan Egmond Bonanza och Egmond Conga har, liksom Roderich Paesold P100, 14:e bandet i linje med kroppen. Roderich Paesold P100 får nog anses vara en förfinad Egmond Bonanza eller Egmond Conga, byggd enligt C.F. Martins principer, med en ytfinish i en klass som aldrig förekom på någon Egmond-gitarr, före samarbetet med C.F. Martin & Co. Den kan, helt enkelt, anses vara som en C.F. Martin 00-18V.

Bonanza
Egmond Bonanza från 1969 års katalog.

Min Roderich Paesold P100, torde vara en av de sista gitarrer som byggdes av Egmond, innan konkursen 1983.


P100

P100

P100

P100

P100

P100

P100

P100

Och här är ett YouTube-klipp, där jag spelar på gitarren:



               
Back
Tillbaka till Mina Egmond